Så f ö d d e s p a p p a m e d v i n g a (…eller, pappa ängel.)
Barnsaga även för vuxna
utgiven
1999
Sidor 58, ord 2.587, tecken 11.643, stycken 256, rader 1.644.
Författare Tor Svärdtorp
I N N E H Å L L
Omslag och teckningar av konstnär GAM
Så föddes pappa med vingar
Till föräldrar
Denna saga är tagen ifrån den smärtsamma verklighet som författare själv upplevt.
Den ger en bild av känslor, tillhörande konstnärligt yrke. I många undervisningar som bildkonstnären håller, säger han till deltagarna:
"Alla har en konstnärlig själ inom sig och det gäller nu att upptäcka detta.."
Samma kan gälla i barnens sagoberättelse, menar han och att man, som i detta fall, stimulerar vuxenfantasi som i sin tur kommunicerar till barn.
Alltså, en enkelriktad saga kan ta hundra andra vägar och bli till tusen berättelsevarianter.
Ta itu med din föräldraroll eller ditt val som förälder!
Säg nej till efter - arbets- trötthet, tids- tråkig - het, familjekonflikt!
Förvandla det obehagliga i en dag eller en kvällsstund för alla fantasier!
Några praktiska exempel:
- Förändra!
Du kan gör olika typer av förändringar genom att, t ex, byta ut central figuren, pappan blir mamman! Eller, barnen kanske frågar: " Var finns mamma? "Läsaren svarar då: " Spökmamma är med! "
Förkorta!
Genom att ta bort delar ur ett långt kapitel, exempelvis nummer åtta. Där kan du då bara berätta att pappan hittar ett par örnvingar.
I kapitel nio tar han sedan på sig vingar och flyger till sina små, direkt in i kapitel tio.
Förstora!
Förstärk detaljerna, genom att i första kapitel, efter: " … en fin och mjuk gräsmatta…"
Lägg in din fantasi, berätta för barnen att där finns också blommor. En liten bäck, små harar, några buskar med vilda frukter. " … där landade de!"
Förstora de detaljer du känner för. Hur pappa örns bo var byggt av grenar, att man från det höga berget kunde se långt bort. Skogar, älvar, osv.
Förläng!
Efter kapitel tio, där författaren avslutar berättelsen med orden: …" mot skogen,"
där kan du lägga in din egen fantasi del, som kapitel elva.
Om hur familjen går in i skogen, tittar på den gröna… på stora och små trä. Se de vackra små blommorna, känner dofter, stannar och tar olika sorters gräs strån och vass. Kikar på de vilda djuren. För att slutligen nöjda och glada ta vägen tillbaka, hem.
Kom ihåg att tidsbegrepp är olika, olika från barn till barn och skiljer sig genom åldrarna.
En lång saga kan läsas i olika avsnitt, delas upp på flera tillfällen.
Läs sakta och var tydlig.
Ta dig tid, lyssna och svara på barnens frågor!
Tänk att barnen är små varelser som undermedvetet kan identifiera sig med saga och dess personer.
Anpassa då ordet till barnens storlek och behov.
Använd i berättelsen starka delar, små detaljer.
I avsnittet där syskonen är ensamma i gropen, kan det vara fel meddelande till de lyssnande barnen att berätta om okända saker och
Stora varelser. Detta kan skapa osäkerhet och rädsla,
mer än nyfikenhet, och det kan vara extra känsligt på kvällen, då barnen ska sova.
När du vill upplysa barnen och vill ge en större känsla av trygghet, förstärk då det som är väsentligt. Pappa, mamman eller något annat som barn trivs med och tycker om.
Då har du nått höjdpunkten som förälder, för en liten stund…
Författaren
del I-1
Det var en gång en familj som var ute på skogspromenad. Familjen bestod av en pappa och två små syskon…
De gick på stigen som låg uppe på en ås.
Åsen var inte bredare än stigen.
På båda sidor av åsen fanns två långa och djupa gropar.
Det fanns ingen annan väg för att kunna gå vidare mot skogen.
Pappan sa till barnen att de skulle gå framför honom, så att han kunde se dem.
Han sa att barnen inte skulle leka för nära kanterna, de skulle då ramla ner i groparna.
Det var en fin dag med ljus, värme och glädje för hela familjen.
Men när den glada familjen var halvvägs uppe på åsen, blev plötsligt himlen full av tjocka moln.
Ljuset och värmen försvann.
Det blev kyligare i luften och vinden tog fart.
Uppe i himlen började det smälla och blixtra.
Då blev pappan orolig, för han förstod att det nu skulle komma ett våldsamt oväder.
Allt hände så plötsligt!
Vinden tog tag i de små syskonen och drog ned dem på åsens högra sand kant. Pappan blåste ned på den steniga och branta kanten, på motsatta sidan…
Medan barnen gled ner på den lena, sol varma sanden, skrattade de och trodde att pappa hade hittat på en ny lek åt dem.
Långt nere i gropen fanns en fin och mjuk gräsmatta, där landade de!
Pappan blåste omkring på hårda stenar och studsade som en boll, hit och dit.
Hela vägen ner, tills han landade på grovt grus.
Han svimmade när han slog huvudet i stenarna.
Pappans kropp låg stilla nere i den djupa gropen.
Ovädret varade inte längre än några sekunder.
Så kort tid, att barnen inte ens hann bli rädda…
del II-2
Himlen var redan blå och solen var tillbaka, till glädje för båda barnen.
Den minsta av syskonen hamnade nära en liten skogsblomma, som upptog dess intresse, det äldre barnet tittade efter pappan, men han var inte där…
Barnen trodde då att pappan ville leka kurragömma, så de skrattade och sprang iväg på den fina, gröna gräsmattan.
Det äldre barnet tittade sedan på sitt syskon och blev nyfiken på vad den lilla hade i handen.
Barnen var inte medvetna om att stigen där uppe var så lång bort, att familjens möjlighet att vara tillsammans igen, fanns inte längre…
del III-3
Medan pappan låg på marken, medvetslös, drömde han om en talande havsörn!
Den stora fågeln sa till pappan:
"Du kommer inte att dö!
Var inte orolig för dina små barn, jag vet att du älskar dem, precis som jag älskar min frihet att flyga.
Jag förstår alla dina smärtor.
Jag själv är numera en gammal pappa -örn och jag förlorade mina två små havsörnars barn för länge sedan.
De ramlade ner i ett djupt hål, från det högsta berget, där vi hade vårt bo."
Havsörns pappa fortsatte att berätta: "Jag kommer snart att dö och jag vill hjälpa dig, människopappa. Du kommer att förstå och det ska du göra, när du ser mig igen…"
del IV-4
Pappan låg kvar på marken, medan det äldsta syskonet närmade sig den yngre på andra sidan.
Nyfiken på den lilla skogsblomman, tog det större barnet ifrån blomman av det yngre barnet.
Den lilla förstod inte riktigt varför, men steg upp och gick med osäkra steg fram till sitt äldre syskon.
Sträckte fram sina små armar för att få tillbaka den lilla, okända, doftande och söta blomman.
Det större barnet drog sig tillbaka några steg och det var då den lilla började gråta.
Tittade och ville söka hjälp, men ingen var där, inte heller pappa…
Den lilla grät högre och högre.
Det äldre barnet skrek också, kanske på hjälp, kanske för att försvara det som tagits ifrån sitt lilla syskon…
- Pappa, pappa!!!
Barnens rop hördes mycket svagt i pappans öron, men det räckte för att väcka honom till livet.
del V-5
Det yngre barnet fortsatte att gråta och gjorde det äldre osäkert.
De tittade på varandra och behövde inte prata för att förstå…
Det äldre syskonet sträckte fram sina armar och gav tillbaka blomman.
Den lilla tittade då med varm blick på den större, som med samma värme och söta ögon såg på den lilla och de log mot varandra.
Ännu utan att tala, tittade de båda syskonen upp mot stigen,
Deras små kroppar stod framför den stora, branta sandåsen och tillsammans, som i en fågelsång, ropade de:
- Pappa, pappa, pappa, pappa!
del VI
Det var dessa musikaliska toner av rop som gjorde att pappan förstod vad som hänt.
Han fick tillbaka krafterna, tog sig upp på sina fötter och tittade upp mot åsen.
Det var då han upptäckte hur stor faran var för hela familjen!
Han ropade:
"Barn! Barn, var inte rädda!
Var inte ledsna, pappa kommer snart!"
Han undrade om de kunde höra hans rop eftersom de var på andra sidan, djup nere i åsgropen…
Pappa började snabbt tänka hur han skulle kunna klättra upp till stigen och ta sig ner på andra sidan, för att sedan komma upp igen. Upp till stigen, med sina två älskade barn.
Det var hemskt!
"Vad har hänt mina barn?"
Han talade för sig själv med darrande röst.
"Sätt igång! Du måste göra något för dina barn!!"
I det ögonblicket tänkte han också att, om han skulle dö i den mörka gropen, så skulle det inte göra något…
Men hans två barn, som små gröna, omogna äpplen, som ännu inte fått sin sprakande färg…
För dem var det ännu inte dags att dö!
Det var pappans sista tanke och därför måste han leva, leva för att rädda sina barn.
del VII
På andra sidan åsen hade barnen det bra.
Den lilla, mjuk som moder natur har gjort oss alla i den åldern, snubblade på en gammalt, ruttet träd.
Ramlade bakåt och satte sig på sin lilla rumpa, i det gröna gräset!
Framför sig hade barnet många, stora och färgglada blommor att beundra igen.
Det äldre barnet upptäckte också blommorna och för en stund var de upptagna för omvärlden.
Pappans rop hörde de då inte…
del VIII-8
Tystnaden som omgav pappan… att inte höra sina barns röster och
inte veta hur de mådde… hur de hade det där de befann sig… om de levde…?
Den tystnaden var det svåraste han upplevt.
Det var just den tystnaden som blev en gnista, som satte fart och eld i hans medvetande och i hans kropp.
Han började gå omkring i gropen för att se om han kunde hitta någonting…
Något som kunde hjälpa honom att nå sina barn.
Men han såg ingenting, som var av värde.
Han kom heller inte på något.
Höll den glada familjen på att dö ut?
Skulle de aldrig ses igen?
Så fick det inte vara!
Pappan hittade ett hörn i gropen, något som skulle kunna ge honom en idé och kanske möjligheten att finna en lösning på familjens svåra situation.
Vad såg han då?
En… vattenkälla omringat av träd, buskar, vass och högt gräs! Trädet var böjt som en jättebonzai, buskarna omringade källan, som en krona. Vass stack upp ifrån kanterna som långt okammat trollhår. Lera, i olika färg, formade huden, gräset sträckte sig från framsidan, som en långt skägg och i mitten av allt detta fanns en stor pöl av kristallklart, stilla vatten.
Det såg ut som en spegel, glömd mitt i en öken.
Pappan närmade sig ivrigt den upptäckta hägringen och då såg han! Då såg han på marken… … vad var det för någonting?
Pappan trodde inte sina ögon!
Han trodde inte att det han såg var riktigt och sant!
Framför honom, i sandgropen och på stenmarken en bit ifrån källan, låg två… två havsörns vingar!
Jo, det var sant!
Pappan sa till sig själv, med röst full av tveksamhet, men samtidigt med stort hopp:
"Precis som i drömmen! Vad betyder detta? "
Han förstod då att om en människopappa hade stora och starka vingar, så… så kanske han skulle kunna flyga… som en havsörn… till sina barn!
del IX-9
Pappan blev mycket glad av denna tanke, men han blev lika snabbt ledsen.
Han tänkte:
"En människa kan inte flyga. Fast om en människopappa, som lider så mycket av att vara så långt ifrån sina små älskade barn, med hjälp av sina starka vilja kan han prova ändå… att ta på sig havsörns pappas vingar och kanske just en enda gång kunna flyga? "
Pappan tog på kåda, som rann från den stora bonsai trädet. Kådan var bärnsten färgad och rann som tårar från det hårda och varma trädets kropp. Med det klistrade han vingarna på sina armar. Sen plockade han upp det långa gräset och drog upp rötterna som fanns under buskarna och band ordentligt fast örns vingar. Tog upp lera, och smorde på där vingarna var fästa.
Han sträckte nu ut de vingklädda armarna och tittade med bestämd blick upp i himlen, där pappa av alla pappor bodde. SOLEN!
Solen tittade fram, gav sitt ljus till den mörka gropen och torkade fast havsörns pappas vingar - på människopappans armar!
Människopappan tackade solen, sen tog han med glädje ett snabbt språng, framåt. Gjorde ett stort hopp upp i luften, medan hans vingar flaxade… Upp… upp i luften flög han. Mot den blå himlen.
Du som läser denna saga och du som lyssnar: Så föddes människopappan med vingar, som sen också kallades pappa - ängel…
del X-10
I den stark ljusblå färgade himlen, över den mörka gropen, ovanför den smala stigen och den långa åsen, där flög pappa -ängel!
Han såg sina två barn leka som halvvilda, färgstarka trädgårdsblommor.
Barnen var obekymrade om allt som hänt.
De sprang efter varandra med kroppar av glada skratt.
Pappa -nu pappa -ängel- blev lycklig av att höra barnens glädje.
Lycklig över att de levde.
Han dök ner till dem!
När barnen såg någon komma flygande ner från himlen, med stora vingar, blev de lite förvånade… men efter en stund såg de att det inte var en okänd som kom.
Nej då, det var ju pappa!!
Efter den trygga upptäckten sprang de som två söta killingar framtill honom och ropade:
"Pappa! Pappa! Pappa!! "
De kramade varandra och alla var mycket lyckliga.
Barnen tyckte i och för sig, att pappa var lite konstig med de stora vingarna, men deras pappa var ju ändå pappa och det spelade ingen roll hur han var, eller hur han såg ut!
I den stora, säkra, varma och mjuka vingfamnen slingrade sig det äldre barnet som en snäll vattenorm och klättrade upp på pappa -ängelns axlar och höll sig fast i hans hår.
Pappa -ängel stod på knä.
Det minsta barnet kände igen sin plats på pappa -ängelns höft och hölls där ordentligt fast av pappa -ängelns mjuka, men starka
byxbälte.
Då var hela familjen en enda levande enhet!
De flög tillsammans, upp i luften…
När de landade på åsens smala stig, var pappa -ängelns ansikte strålande av ljus glädje och från hans ögon rann… två långa, tysta, genomskinliga och torra tårar.
Nu var de tillsammans igen.
Då sa pappa -ängeln till sina, nu så fria, barn:
"Kom! Nu går vi vidare på vår skogspromenad. "
Hans arm - vingar sträckte sig långt ner över sidorna på ås kanten. Som skydd för sina små lekande barn och vägledde dem framåt på stigen, mot skogen…
Svärd-torp skrifter
så föddes pappa med vingar
S
V
Ä
R
D
TORP Skrifter förlag
Tor Svärdtorp